Om "hon"
Jag ska försöka förklara och ge min bild av hur det är idag.
För ungefär ett år sedan insåg jag att det inte går länge. Jag måste göra något med mitt liv. Jag tänker inte låta min uppväxt förstöra mer nu. Hon skulle inte få vinna. Hennes ord om hur värdelös jag var och hur jag aldrig skulle klara av något skulle inte få påverka mig längre. HON hade bara den makten till att styra mitt liv som jag gav henne. Jag tänkte låta allt jag varit med om blir till något nyttigt för mig istället. Jag tänkte använda det för att få göra det jag brinner för. Jag sökte in till en skola i mitten av Sverige och kom in. Jag skulle iväg, jag skulle flytta 100 mil bort och hon skulle aldrig komma åt mig där. Vissa kallar det att fly, jag kallar det frihet. I en stad där ingen visste vem jag var, där skulle jag få bli den jag alltid velat vara.
Jag bestämde mig för att endast lyssna till pappas glädjeord och inte se hur hans ögon skrek ut smärtan över att jag ksulle flytta så långt bort. Förlåt pappa, men detta är för min skull, mina tidigare 20 år har jag alltid handlat utifrån din.
Jag har länge funderat på hur man kan älska en människa men ändå ta ifrån den det viktigaste den har. Hon tog ifrån pappa sitt barn. Det viktigaste i hans liv. Hon tog ifrån mig min barndom. Hur kan hon se sig själv i spegeln? Hur kan hon gå runt hemma i huset med vetskapen om att att hon är ensam där just nu beror på att hon skrämde iväg pappas barn. Veta att anledningen till att det bara är hennes barn som är hemma och äter middagar, prioriterar familjen vid jul och är med och firar födelsedagar med ett leende, är för att hon förstörde så otroligt mycket mellan den hon älskar, och hans barn. Nu äntligen är dom den familjen hon i 14 år strävade efter att bli. Kanske skulle jag se det som ett nederlag att jag aldrig åker hem. Gör jag det bor jag inte hemma. Att jag endast träffar pappa några gånger per år, och då när han är någonstans i jobbet eller när han kommer hit till mig, att jag troligen åker utomlands över jul och att jag inte ens försöker vara hemma på varken hans, min eller mina syskons födelsedagar, att jag missar allt en familj står för, men nej, för jag har insett att min lycka väger tyngre än hennes ondska. Låt henne sitta där själv då, låt henne få höra på pappas ledsna ord när han saknar mig, för i sista änden vet jag att min lycka kommer smaka så mycket bättre än hennes samvete.
Jag har ganska nyligen berättat för pappa om mycket hemma. Han svarade att han hade misslyckats. Och det har han. Jag förklarade också att jag inte tänker sätta mig ner och prata med henne för det finns inget sätt att koma över allt detta. Man kan förlåta, men inte alltid glömma. Detta har påverkat hela mitt liv. Hur kan någon begära att några ord skall få det att försvinna? Inget kan ändra det förflutna, och just nu har jag ingen lust att se henne i min framtid heller. Jag vet att det smrtar för honom, men jag vet inte om det smärtar mest att jag vill stänga henne ute, eller att pappa inser att jag kommer stå fast vid detta beslut, som en vuxen individ. Jag och pappa har en väldigt bra kontakt och hörs flera gånger i veckan, men det stannar där. Jag tänker inte åka hem för hans skull, inte så länge hon är där. Och det vet han. Det spelar ingen roll hur gammal jag än är, att stiga in i det huset mitt i samhället jag växte upp i får mig att åter igen bli 12 år och åter igen känna hur ingen ser mig, hör mig eller försöker förstå mig, och jag tänker inte utsätta mig själv för det igen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att pappa väljer att lämna henne. Att han inser vad som håller och alltid hållt på att hända. Om inte kanske vi bara får respektera varandras lycka. Och det är på olika håll.
Jag vet att det svider i hennes ögon att det går bra för mig i skolan. Jag vet att det svider att mitt liv går såbra här uppe, att jag trivs och att det numera strålar välmående om mig. Jag vet att det svider när pappa väljer bort henne för att åka till mig och jag vet att det svider i henne att jag lyckas i livet. Likadant som det svider i mig när jag under utbildningens gång insett vad samhället faktiskt hade för skyldigheter mot mig. Vad jag juridiskt hade för rätt och hur försummad jag faktiskt blev. Det var ingen som skrev blåmärkerna som misshandel, det var ingen som förfrågade en psykisk utredning på varken mig eller henne. Det var ingen som tog upp fallet till socialen även att de visste. De VISSTE hur illa jag for hemma. Men det är lättare att inte se. Kanske borde jag tacka henne för att hon hjälpt mig att hitta det jag vill kämpa för, det jag vill jobba med och kanske får jag äntligen känna en gnutta av uppgörelse när jag står där i rätten har och hjälpt ett barn till en sådan barndom som jag aldrig fick.
För ungefär ett år sedan insåg jag att det inte går länge. Jag måste göra något med mitt liv. Jag tänker inte låta min uppväxt förstöra mer nu. Hon skulle inte få vinna. Hennes ord om hur värdelös jag var och hur jag aldrig skulle klara av något skulle inte få påverka mig längre. HON hade bara den makten till att styra mitt liv som jag gav henne. Jag tänkte låta allt jag varit med om blir till något nyttigt för mig istället. Jag tänkte använda det för att få göra det jag brinner för. Jag sökte in till en skola i mitten av Sverige och kom in. Jag skulle iväg, jag skulle flytta 100 mil bort och hon skulle aldrig komma åt mig där. Vissa kallar det att fly, jag kallar det frihet. I en stad där ingen visste vem jag var, där skulle jag få bli den jag alltid velat vara.
Jag bestämde mig för att endast lyssna till pappas glädjeord och inte se hur hans ögon skrek ut smärtan över att jag ksulle flytta så långt bort. Förlåt pappa, men detta är för min skull, mina tidigare 20 år har jag alltid handlat utifrån din.
Jag har länge funderat på hur man kan älska en människa men ändå ta ifrån den det viktigaste den har. Hon tog ifrån pappa sitt barn. Det viktigaste i hans liv. Hon tog ifrån mig min barndom. Hur kan hon se sig själv i spegeln? Hur kan hon gå runt hemma i huset med vetskapen om att att hon är ensam där just nu beror på att hon skrämde iväg pappas barn. Veta att anledningen till att det bara är hennes barn som är hemma och äter middagar, prioriterar familjen vid jul och är med och firar födelsedagar med ett leende, är för att hon förstörde så otroligt mycket mellan den hon älskar, och hans barn. Nu äntligen är dom den familjen hon i 14 år strävade efter att bli. Kanske skulle jag se det som ett nederlag att jag aldrig åker hem. Gör jag det bor jag inte hemma. Att jag endast träffar pappa några gånger per år, och då när han är någonstans i jobbet eller när han kommer hit till mig, att jag troligen åker utomlands över jul och att jag inte ens försöker vara hemma på varken hans, min eller mina syskons födelsedagar, att jag missar allt en familj står för, men nej, för jag har insett att min lycka väger tyngre än hennes ondska. Låt henne sitta där själv då, låt henne få höra på pappas ledsna ord när han saknar mig, för i sista änden vet jag att min lycka kommer smaka så mycket bättre än hennes samvete.
Jag har ganska nyligen berättat för pappa om mycket hemma. Han svarade att han hade misslyckats. Och det har han. Jag förklarade också att jag inte tänker sätta mig ner och prata med henne för det finns inget sätt att koma över allt detta. Man kan förlåta, men inte alltid glömma. Detta har påverkat hela mitt liv. Hur kan någon begära att några ord skall få det att försvinna? Inget kan ändra det förflutna, och just nu har jag ingen lust att se henne i min framtid heller. Jag vet att det smrtar för honom, men jag vet inte om det smärtar mest att jag vill stänga henne ute, eller att pappa inser att jag kommer stå fast vid detta beslut, som en vuxen individ. Jag och pappa har en väldigt bra kontakt och hörs flera gånger i veckan, men det stannar där. Jag tänker inte åka hem för hans skull, inte så länge hon är där. Och det vet han. Det spelar ingen roll hur gammal jag än är, att stiga in i det huset mitt i samhället jag växte upp i får mig att åter igen bli 12 år och åter igen känna hur ingen ser mig, hör mig eller försöker förstå mig, och jag tänker inte utsätta mig själv för det igen.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att pappa väljer att lämna henne. Att han inser vad som håller och alltid hållt på att hända. Om inte kanske vi bara får respektera varandras lycka. Och det är på olika håll.
Jag vet att det svider i hennes ögon att det går bra för mig i skolan. Jag vet att det svider att mitt liv går såbra här uppe, att jag trivs och att det numera strålar välmående om mig. Jag vet att det svider när pappa väljer bort henne för att åka till mig och jag vet att det svider i henne att jag lyckas i livet. Likadant som det svider i mig när jag under utbildningens gång insett vad samhället faktiskt hade för skyldigheter mot mig. Vad jag juridiskt hade för rätt och hur försummad jag faktiskt blev. Det var ingen som skrev blåmärkerna som misshandel, det var ingen som förfrågade en psykisk utredning på varken mig eller henne. Det var ingen som tog upp fallet till socialen även att de visste. De VISSTE hur illa jag for hemma. Men det är lättare att inte se. Kanske borde jag tacka henne för att hon hjälpt mig att hitta det jag vill kämpa för, det jag vill jobba med och kanske får jag äntligen känna en gnutta av uppgörelse när jag står där i rätten har och hjälpt ett barn till en sådan barndom som jag aldrig fick.
Kommentarer
Trackback
