Jag lovade mig själv att vara ärligt i denna bloggen. Till 100 %. Det är en del i att kunna bearbeta vissa saker som ligger längre in. Nu ska jag förklara det.

Den natten Jack sa att han skulle skära halsen av sig efter att jag gått ut genom dörren använda jag alla medel jag kunde för att han inte skulle ta sitt liv. Det sista jag sa var "Du älskar barn! Du ska bli en pappa en dag. En pappa som ska finnas där för sina barn, för sin familj och kommit ur all skit. Du ska leva för dom och när du hör en röst som ropar "Pappa" ska det vara dig dom menar!" tillbaka fick jag svaret "Gör mig till pappa då." Jag svalde, stirrade på honom och gick med på att ha sex en gång. En gång.

Månaden efter fick jag reda på att jag var gravid. Igen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ringde upp min bästa vän och hon blev lika chockad som jag. EN gång! Skillnaden denna gången var att pappan ville. Jack var glad. Han blev överlycklig där på sin säng på psyket när jag berättade det för honom och jag visste inte hur jag skulle bemöta det. När det hade handlat om J var allt kaos och allt låg på mig. Vi bestämde oss för att det kanske skulle gå att behålla barnet. Han skulle vara ute från psyk (detta var innan han rymde och innan allt riktigt hade rasat, om det nu någonsin stått stabilt) och vara tillbaka på jobbet innan bebisen kom, som var beräknad i Januari. Jag fick vara glad. Det var okej. Barnet var välkommet både från min och Jacks sida. Då kvarstod bara nästa steg. Berätta för omgivningen. Vi valde att bara börja berätta för föräldrarna och jag berättade för min syster. Pappas reaktion ble tyst. Han sa inte så mycket först. Men sen. Sen var allt fel. Sist när det var med J så skulle han stötta mig, nu gjorde jag så fel det bara gick. Jag förstörde min framtid, jag hade fel pappa till barnet, jag satte mig själv i en förödande situation och "jag var bara 19 år". Jag rasade ihop och grät. För första gången i mitt liv skrek jag och min pappa på varandra. Jag försvarade både Jack, mig och barnet för mitt liv och det slutade med att vi inte pratade med varandra. Min syster fanns där. Hon sa att hon inte vill se på barnet sen med vetskapen om att hon uppmanat mig till en abort.

Jag ringde ofta till Jack och grät. Jag grät för att inte pappa fanns där för mig i detta, jag grät md ultraljudsbilden i handen som visade v 9+4. Mina vänner försökte trösta och finnas där men det var ett stort hål utan pappa. "Vad som än händer har du alltid mig." Orden ekade i huvudet på mig. I 19 år hade jag fått höra dem komma ur pappas mun men denna gången kom dom inte. Denna gången svaldes dom hårt.

Jag fortsatte min graviditet. Jack och jag berättade för hans föräldrar och möttes av glada miner. Jag klappade på magen, Jack klappade på magen, de på psyket klappade på magen och halsbrännan börade komma. Jag ville bara äta sallader och efter hälsokontrollen på MVC kände jag att detta var på riktigt. Jag var glad. Jag väntade ett barn som skulle ha två föräldrar som älskade det och jag visste att vi skulle klara detta. Kort efter va det Jack rymde från psyket. Han hade förstått att ett barn inte skulle föra oss samman igen och valde att skrämma mig genom att lämna mig och barnet och gå in i det kriminella igen. Vilket som hann ske eftersom polisen haffade honom innan med min hjälp.

Jack var en vecka på psyket i storstaden och under den veckan kände jag en saknad. Jag saknade honom, klappade på magen och jag saknade tryggheten. Även om han utsatte mig både för det ena och det andra så kände jag en sådan oerhög trygghet bara jag var nära honom. Han kom sedan tillbaka till vår stad och ganska snabbt var han ute igen.

Jag bestämde mig för att inte vara hans länk till verkligheten längre. Jag orkade inte och jag klarade inte av det. vi skulle ha ett barn ihop men jag insåg att vi behövde tid ifrån varandra för att kunna reda upp våra liv på egen hand. Vi hade släktkalas hemma och efter som min käraste vän såg hur dåligt jag mådde bestämde vi oss för att åka till kusten över natten bara hon och jag och ha lite egen tid för att jag skulle få andas. I slutet av släktkalaset fick jag ett sms av Jack "Kan du komma hit?" för första gången dessa månader så skrev jag "Nej. Jag ska iväg efter" "Kan inte jag hänga med?" "Nej, jag ska inte dit själv." här bröt helvetet löst. Han svor, skrek att jag är med någon annan, undrade hur jag kunde bete mig så vi som skulle ha barn ihop och kallade mig för både det ena och det andra. Efter det sms:et förklarade jag för honom att jag skulle dit med min bästa vän och efter det var det tyst.

Kalaset tog slut och efter vi kommit halvväs till kusten fick jag ett sms från Jack igen. "Förlåt, hej då". Jag tvärbromsade, total vängde och åkte hem till honom. Han bodde på vägen mellan mig och kusten. Jag var rasande. Hur vågade han förstöra för mig igen?! Hur vågade han  göra såhär igen?! Jag stannade utanför lägenheten och drog tag i dörren. Låst. Jag sparkade och skrek "JÄVLA PUNDAR JÄVEL!" Då öppnade han dörren och direkt när jag såg honom står där, hög upp till skyarna och stirrade på mig och väste "Ge fan i att skrika!" så slog det slint i huvudet på mig. Jag puttade in honom i lägenhet med all min kraft. Han föll och slog huvudet i en byrå. Han ställde sig upp, halvt omtumlad, och vi började skrika på varandra. Jag puttade in honom i en dörr, vi skrek oss in i sovrummet, han slog ner en hylla, jag gjorde ett hål i garderobsdörren, han flög in i väggen och då puttade han in mig i tvn. Det kände som det gick i slowmotion och allt jag han tänka var att skydda magen. Han kände tvn gå in i min kropp och det enda som hördes i just det ögonblicket var en smäll. Jag flög upp, puttade in honom i väggen och skrek "Gör du sådär en gång till så har vi inget barn längre!" Jag var rasande. Jack skrek att jag måste sluta och gå här ifrån för han kan inte kontrollera sin ADHD nu. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag ställde mig framför honom och skrek "Slå då! MEN SLÅ MIG DÅ!" Jag gick bärsärka gång, rev ut allt, slängde runt hansl lakan, hällde ut vart enda piller han hade, skrek tills rösten inte fanns kvar och slog honom tills jag inte orkade mer. All illska jag samlat på mig, allt svek från pappa, honom och omvärlden och all frustration tog jag ut den kvällen. På Jack. Tillslut stormade jag ur lägenheten med min vän i hälarna och åkte till kusten. Där satt vi tills dagen efter när jag på ett sms från Jacks bror fick veta att dom hittat honom medvetslös den morgonen.

Jag åkte hem till hans syster. vi bestämde oss för att ta en fika och prata om allt. Hon var den enda jag kunde prata om Jack med på ett sätt som inte var "Det är synd om honom" utan ett sätt som visade att det är han som gör fel. Jag var ledsen och uttömd på allt sedan dagen innan och vi börajde prata om hans liv innan mig. Hon var nyfiken på vad han faktiskt gjort och berättade vad han sagt. Jag berättade om kriminaliteten, resorna dom gjort, pengarna, lägenheter och gäng. Saker han åkt dig för och hur hans pappa slagit honom. Hon blev helt tyst. Hon tittade på mig en stund och sa "Är det vad han sagt till dig?" "Ja" "Herregud Em. Inget av det där stämmer. Han har aldrig haft pengar, han levde på socialen. Han har aldrig rest. Han har aldrig gjort de så kriminella saker och han har aldrig åkt fast hon polisen för något av det han sagt. Och framför allt, våran pappa har aldrig slagit honom. Där emot är mytomani en följdsjukdom av hans ADHD."

Jag var stum. Vi satt där på varsin sida bordet och bara kollade på varandra. Helt plötsligt insåg jag att personen jag umgåtts med i flera månader, personen jag väntar ett barn ihop med, kände inte jag över huvudtaget längre. Jag visste inget alls om honom. Vem är han? Jag kände mig sviken igen. Krängt och dum. Hur kunde jag gått på allt de där? Hur kunde jag trott att allt var sant?! Jack låg på intensiven igen, inlåst, han hade försökt lämna både mig och världen, ljugit om allt och både han och personalen på psyk sträck ringde mig.

Jag åkte hem, satte mig ner i soffan och grät. Jag kunde inte ringa pappa för honom pratade jag inte med, jag kunde inte ringa Jack för det var han som var orsaken, kunde verkligen någon förstå? Kunde någon förstå vad jag går igenom? Där och då satte jag mig ner och gick igenom mig själv. Jag gick igenom mitt liv, min framtid och allt som hänt det senaste halvåret. Allt från den där gången på festen där jag träffade jack, tills platsen jag att på i soffan nu och höll en hand på en svullen mage. Jag visste vad jag var tvungen att göra, lyfte luren och tog ett djupt andetag.

Ett samtal senare, ett klokt ord från en vän senare och ett sms till jack senare började samtalen strömma in från iva/psyk och från familjemedlemmar. "Ska du göra det? Har du bestämt dig?" Jag kände pressen, trycket och ingsåg att jag egentligen inte har något val.
Två dagar efter gjorde jag en abort. En våning över mig låg Jack, ovetandes om allt, och kämpade för sitt liv.

Jag insåg den där kvällen i soffan att jag egentligen aldrig hade något val. Jag ville, Jack ville, men det var inte rätt. Det var inte rätt av mig att föda ett barn in till det här. Jag kunde försvara mig, jag kunde gå, men barnet skulle alltid vara 50 % av Jack. Han skulle troligen få sin del av allt och ville jag verkligen lägga ett barn i händerna på någon som redan sårat mig så mycket, förstört så mycket, som jag aldrig kunde lita på och som jag över huvudtaget inte längre kände? Ville jag utsätta detta barnet för alla hans manipulationer? Jag visste att detta barnet skulle bli sviket från Jacks sida flera gånger om, jag visste hur jag skulle få förklara att pappa inte alls skiter i dig utan att han älskar dig. Trotts missbruk, alkoholism och våld. Jag skulle aldrig kunna se mitt barn bli slaget av sin pappa och jag visste hur dåligt Jack skulle må över att aldrig kunna vara den pappan han ville vara. Hur mycket jag än skulle kämpa så skulle det aldrig räcka för att skydda mitt barn från allt. Och man ska aldrig behöva skydda det från vissa saker. Alldra minst från sina egna föräldrar.

Den där natten då vi hade bråket i hans längenhet var sista gången jag såg Jack. Jag fick ett par sms om att jag var en barnamördare och att jag inte var värld att leva. Men jag såg honom aldrig igen.