Jack hade rymmt. Han hade lämnat sjukhuset när ingen såg och han hade trotts sin tvångsomhändertagning lyckats smita ut. Jag sjönk ner i soffan och stirrade in i väggen. Jaha. Han försvann inte ur mitt liv nu heller. Jag ville inte, jag orkade inte. Jag ville bara skrika att ni får göra detta själva.! Jag har ett eget liv som jag måste styra upp igen. Men det fungerar inte så. Anna undrade om jag hade någont aning om vart han var och jag svarade nej. Hon meddelade mig att hon skulle höra av sig snart igen och om Jack hörde av sig skulle jag genast ringa ett speciellt nummer hon skulle ge mig.

Direkt när vi lagt på så ringde min telefon igen. Övertygad om att det var Polisen svarade jag utan att titta på skärmen och mitt hjärta stannade när rösten i andra änden tillhörde Jack. "Du måste hjälpa mig!" "Vad har du gjort?!" "Tyst nu och lyssna. Du måste åka ner med en tröja till mig. Jag kommer ligga ute hela natten men det är kallt. Jag har gömt mig bakom stationen i några buskar." "Jack polisen är efter dig" "Jag vet. Åk nu!"

Här började min kamp med samvetet. Jag visste att han behövde hjälp. Det här går inte längre. För hans bästa behöver han in på sjukhuset och stanna där tills han är frisk. Men då skulle jag svika honom. Han som aldrig svikit mig. Jag gjorde det jag alltid gör. Jag lyfte luren och ringde pappa. Ljudet av hans röst fick mig att lugna mig och tillsammans kom vi överrens om att jag skulle prata med polisen. Direkt efter samtalet ringde Jacks syser. Jag hade haft bra kontakt med henne hela tiden och hon var den i familjen som var trött på att resten av familjen bara tyckte synd om honom och inte insåg att han hade problem. Just nu bollade jag samtal med polisen, jacks familj och jacks psykolog, och jack som ständigt undrade om jag hade åkt, samtidigt som jag brottades med mitt egna samvete.

Jag ringde upp polisen och sa att Jack hört av sig. Dom sa att dom letat efter honom med polisbilen men inte sett honom och jag kunde inte låta blir att undra om dom verkligen trodde att en före detta kriminell kille skulle göra tabben att gå framför en polisbil. De höll med och valde att byta till en civilbil. Vi kom även överrens om att för att jag skulle slippa stega fram framför jack (dom ville använda mig för att locka fram honom) så skulle jag säga till honom att jag har åkt (trotts att jag satt hemma) för att dom skulle ha koll på vart han var och kunna ta honom. Jag kände hur jag svek honom men jag visste att jag var tvungen att göra detta.

20 minuter senare ringer polisen och säger att dom hittat Jack och att han vill att jag kommer dit. Jag sätter mig i bilen och känner hur det dåliga samvetet istället går över till ilska. Jag samlar på mig så mycket ilska att när jag kommit fram till sjukhuset och ser Jack stå omringad av polisen så kastar jag mig ur bilen och trycker upp Jack mot bilen och skriker och undrar hur i helvete han kunde göra såhär?! Det blir bråk. Vi skriker på varandra och poliserna som varit beredda att gå in och skydda mig ställer sig istället bakom Jack och står stilla. Tydligen var jag den enda som inte var rädd för hans ADHD och dess konsekvenser.

Det bestämdes att Jack skulle förflyttas till ett annat psyke i en stad lite längre bort och jag fick åka hem. Jag var helt slut. Både som människa och som länk mellan Jack och verkligheten. Jag åt inte, sov inte och existerade inte. Jag vara va. Där och då slogs jag av känslan att han aldrig kommer försvinna ur mitt liv. Om han inte dör. Jag rös.