Ibland kan jag sätta mig och läsa igenom det jag skrivit och tänka "stackars människa" innan jag inser att det är min egen text. Det är jag som är den där människan. Jag tror stenhårt på kroppens egna försvar över att förtränga saker. Du är inte gjord för att komma på något du verkligen inte vill komma ihåg utan hellst förneka.

Jag satt på ett hotellrum med pappa i lördags och vi började prata om allt som hänt. Jag möttes av flera "Det kommer inte jag ihåg" och "var det så?" Han ville inte heller så. Han ville ännu mer förneka det. Men där satt vi, båda två. Han såg in i mina ögon och sa "Det är mitt fel. Du är mitt barn och mitt ansvar".

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Erkände han faktiskt efter 15 år att han gjort fel? Var det inte mig det var fel på?