Om mail till Jack
I över ett år har det gnagt i mig. I över ett år har jag funderat, börjat skriva, för att sedan klicka ner. Efter sms:et "Du är orsaken till att det inte finns någor barn" så har det varit tyst. Sjukligt tyst. Jag fick aldrig säga vad som fick mig att göra aborten. Jag fick aldrig förklara. Jag bara förblev hatad i hans ögon. Så jag skrickade ett mail.
Hej.
Egentligen vet jag att jag nog inte borde skriva till dig. Det spelar ingen roll om du svarar på det eller inte eller om du så raderar det direkt när du ser att det är från mig, jag måste bara få skriva detta. För trotts att det gått ett år, så kan jag inte helt släppa allt. Allt gick så fort.
Det var aldrig speciellt lätt för mig att ta beslutet Jack. Jag grät, grät och grät. I ena handen ringde en telefon från psyk hela tiden blandat med dina föräldrar och syskon som berättade att du försökt ta livet av dig igen. I andra handen stod pappa och alla andra och försökte förklara hur jag skulle göra enligt dom. Där emellan fanns inte jag. Där fanns inte du och där fanns inte vi. Du skrek på mig, pappa var arg, folk grät och vi kunde inte ha ett samtal utan att vi höjde rösten. Där emellan fanns jag. Jag var tvungen att försöka se om vi kunde ta hand om ett barn. Kunde verkligen en pappa som satt på psyket och som höll på att gå ner sig helt, vara den pappan jag visste att du ville vara och den barnet behövde? Kunde en mamma som stod helt själv, utan utbildning, mod eller kunskap bli den mamman detta barnet behövde? I min hjärna kunde vi inte det. Kärlek betalar inte räkningarna och kärleken gör inte allt oproblematiskt. Jag kunde inte sitta där och se på när allt rasade och veta att det är detta jag ska föda in en ny liten människa till. Efter att jag fått veta mer saker runt omkring allt så kände jag bara att jag inte visste varken ut eller in. Det är inte alltid den lätta vägen som är den rätta vägen och även om jag inte tyckte det var rätt att göra som jag gjorde så visste jag att det var rätt för barnet.
Jag tänker på det vi gjorde ibland. Innan allt trassel. Innan alla bråk, tårar, skrik och svek åt alla håll. Du var en viktig tid i mitt liv och även om vi kanske var herr och fru kaos, så vill jag att du ska veta det. Jag kommer aldrig glömma när vi spelade kort och jag bara vann. Tillslut gav jag bort alla mina bra kort så du vann på par i tvåor. Inte heller när du söp mig full på jäger eller alla gånger när jag släpade ut dig till att spela fotboll. Inte heller när du låg på sjukhus och vi höll andan bara för att se om syremätaren pep, eller när jag inte fick sitta så nära dig i sängen för det gav utslag på ditt ekg, när du fick en topps nertryckt i halsen på vårdecentralen eller när du fick bära in mig för att du sett en orm på vägen och jag vägrade att gå.
Även om det inte är det första jag tänker på så har jag insett att du lärde mig mycket om både mig själv och saker i livet. Det är ingen dans på rosor och det gäller att kämpa. Men det är att ha något att kämpa för som är det viktiga. Ibland saknar jag bara att kunna sitta i din soffa och titta på tv. Bara vara. Det var så okomplicerat just den biten. Även fast du troligen hatar mig och aldrig mer vill se mig igen så var jag bara tvungen att skriva detta. Kanske läser du det som sagt inte ens, det lär jag aldrig få veta, men nu har jag i alla fall fått skriva det som hängt efter mig.
Jag hoppas du har det bra i *** (så bra man nu kan ha det på ett behandlingshem) och att det löser sig nu. Jag trodde och tror trotts inte att du är den sortens människa. Det var inte Jack jag hittade på golvet. Det var inte Jack som satte sig vid köksbordet och radade upp piller. När sjuksköterskan kom och sa ”du får en macka om du dricker upp allt kol” och du svarar ”Alltså .. Det känns som att du vinner mest på den dealen” eller när du tog din systerdotter i knäet och både bara log. Då var det du, du var det Jack.
En dag senare fick jag svar.
Egentligen vet jag att jag nog inte borde skriva till dig. Det spelar ingen roll om du svarar på det eller inte eller om du så raderar det direkt när du ser att det är från mig, jag måste bara få skriva detta. För trotts att det gått ett år, så kan jag inte helt släppa allt. Allt gick så fort.
Det var aldrig speciellt lätt för mig att ta beslutet Jack. Jag grät, grät och grät. I ena handen ringde en telefon från psyk hela tiden blandat med dina föräldrar och syskon som berättade att du försökt ta livet av dig igen. I andra handen stod pappa och alla andra och försökte förklara hur jag skulle göra enligt dom. Där emellan fanns inte jag. Där fanns inte du och där fanns inte vi. Du skrek på mig, pappa var arg, folk grät och vi kunde inte ha ett samtal utan att vi höjde rösten. Där emellan fanns jag. Jag var tvungen att försöka se om vi kunde ta hand om ett barn. Kunde verkligen en pappa som satt på psyket och som höll på att gå ner sig helt, vara den pappan jag visste att du ville vara och den barnet behövde? Kunde en mamma som stod helt själv, utan utbildning, mod eller kunskap bli den mamman detta barnet behövde? I min hjärna kunde vi inte det. Kärlek betalar inte räkningarna och kärleken gör inte allt oproblematiskt. Jag kunde inte sitta där och se på när allt rasade och veta att det är detta jag ska föda in en ny liten människa till. Efter att jag fått veta mer saker runt omkring allt så kände jag bara att jag inte visste varken ut eller in. Det är inte alltid den lätta vägen som är den rätta vägen och även om jag inte tyckte det var rätt att göra som jag gjorde så visste jag att det var rätt för barnet.
Jag tänker på det vi gjorde ibland. Innan allt trassel. Innan alla bråk, tårar, skrik och svek åt alla håll. Du var en viktig tid i mitt liv och även om vi kanske var herr och fru kaos, så vill jag att du ska veta det. Jag kommer aldrig glömma när vi spelade kort och jag bara vann. Tillslut gav jag bort alla mina bra kort så du vann på par i tvåor. Inte heller när du söp mig full på jäger eller alla gånger när jag släpade ut dig till att spela fotboll. Inte heller när du låg på sjukhus och vi höll andan bara för att se om syremätaren pep, eller när jag inte fick sitta så nära dig i sängen för det gav utslag på ditt ekg, när du fick en topps nertryckt i halsen på vårdecentralen eller när du fick bära in mig för att du sett en orm på vägen och jag vägrade att gå.
Även om det inte är det första jag tänker på så har jag insett att du lärde mig mycket om både mig själv och saker i livet. Det är ingen dans på rosor och det gäller att kämpa. Men det är att ha något att kämpa för som är det viktiga. Ibland saknar jag bara att kunna sitta i din soffa och titta på tv. Bara vara. Det var så okomplicerat just den biten. Även fast du troligen hatar mig och aldrig mer vill se mig igen så var jag bara tvungen att skriva detta. Kanske läser du det som sagt inte ens, det lär jag aldrig få veta, men nu har jag i alla fall fått skriva det som hängt efter mig.
Jag hoppas du har det bra i *** (så bra man nu kan ha det på ett behandlingshem) och att det löser sig nu. Jag trodde och tror trotts inte att du är den sortens människa. Det var inte Jack jag hittade på golvet. Det var inte Jack som satte sig vid köksbordet och radade upp piller. När sjuksköterskan kom och sa ”du får en macka om du dricker upp allt kol” och du svarar ”Alltså .. Det känns som att du vinner mest på den dealen” eller när du tog din systerdotter i knäet och både bara log. Då var det du, du var det Jack.
En dag senare fick jag svar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
nu vill jag ha uppdatering.
Trackback
