J:s plats
Vart fanns J mitt i allt det här? Denna killen som tagit mig med storm.
Jag hade nog aldrig träffat någon med större hjärta samtidigt som han inte riktigt visste vad han skulle göra. Han villeskydda mig mot allt men han kunde inte det. Han hade själv inte den enklaste situationen med att han fortfarande bodde hemma och då är det ju itne så att jag bara kan komma och gå som jag vill. Men vi försökte så gott det gick så länge han bodde hemma. Han var hos mig, jag var hos honom. Vi sov över ganska ofta och jag visste att jag alltid kunde ringa. Vad det än var. Vi gick kvällspromenader, han kramade mig, han viskade att allt kommer bli bra och han fanns där och lyssnade.
När han flyttade hemifrån blev det lättare. Även om vi aldrig levt på varandra så blev det ändå en annan sak. Jag kunde storma in där med gråten i halsen om jag behövde det. Jag fick somna på hans arm och jag fick gråta hur länge jag ville.
Även om jag har svårt efter allt hemma att känna att någon verkligen tycker om mig så lyckades han. Han menade att han älskade mig och han tvekade inte på att visa att han tyckte om mig. Inte framför någon. Jag kände mig vilsen bland hans vänner och ibland kändes det som att han önskade att jag var några år äldre. Men jag visste att han inte ville byta bort mig mot någon.
Även om vi inte riktigt förstod bredden på det vi startade i April 2005 så tror jag att båda inuti kände det när vi efter ett år, två år, tre år osv fortfarande saknade varandra på samma sätt när vi inte setts på några dagar. Han hade såklart brister, precis som vem som hellst, men han fanns där. Han lyssnade och även om han inte förstod hur det kändes så försökte han. Det betydde allt för mig. HAN betydde allt för mig.
En sommarkväll åkte vi ner till en sjö. Solen brann på himlen och självklart var han först ner i vattnet. Vi gick ut så han hade vatten till halva magen. Han drog mig till sig, jag satte mig runt hans höfter, solens sista riktigt gula strålar lyste in i mina gröna ögon, han tittade på mig, jag tittade på honom. Det var bara vi, solen och vattnet. "Em, du är så himla fin". Allt var perfekt. Det var så stilla. Allt var vårt.
Psykologen
Tre gånger hade jag suttit där och pratat. Han antecknade och jag pratade. Jag antog att det gick ganska bra och att han förstod. När han äntligen tittade upp från sitt block sa han. "De här med maten, har du skrivit ner allt du äter och visat det för din pappa? Har du pratat med honom om att du inte trivs hemma? Men det du berättar här kanske det är skönt om du går hit och pratar av dig så du kan gå hem och känna dig lättad sen".
Jag glömde bort hur man andades. Stolen blev plötligt otroligt obekväm igen och jag satt bara och stirrade på honom. Han förstod ju inte alls! Är det I N G E N som förstår att jag INTE behöver prata av mig?! Prata är det ENDA jag fått göra sen jag var 11 år! Är det ingen som förstår att jag behöver förändring, inga fler "prata av dig" människor.
Jag tappade allt mitt hopp om att det skulle lösa sig i den sekunden. Nu hade ingen kunnat hjälpa mig. Inte en skolsköterska, inte en kurator, inte en psykolog och inte pappa själv. Alla lyssnade men ingen hörde på. Ingen tog det på allvar och jag kände för att skrika att "Om du sett när hon puttat runt mig i huset hemma då?! Om du sett när hon sagt att hon ville skära halsen av mig när jag sov då?! Om du sett hur jag tynade bort utan mat då!? Om du sett mig (dom få gångerna) när jag skar mig i armarna då?! Om du sett mig när alla gånger jag suttit på mitt urm och gråtit då? Om du sett mig alla gånger hon fryst ut mig, hotat mig, spottat på mig, höjt en hand, gett mig blåmärken och skrikit åt mig då?! Om du sett hur hon förstört mitt liv, hade ni sagt att jag skulle prata av mig då också?!"
Jag gick inte till psykologen mer. Nu fanns det ingen jag varken ville eller kunde vända mig till. De enda som lyssnade var mina vänner och J, men dom hade ju knappast makten att göra något heller. Jag visste att jag kämpade i denna kampen själv. Precis som jag gjort från 7 års ålder.
När du måste vidare
Jag försökte pussla ihop vardagen igen och fokuserade på skolan och även om jag kände mig vilsen med både allt hemma, skolsköterskans brustna löfte, tiden till psykologen, osäkerheten hemma hos J (det var viktigt för mig att känna att jag verkligen var välkommen och det var jag, men ibland kändes det som att jag var ivägen. Det var jag ju alltid hemma. Osäkerheten gjorde sitt).
Jag började umgås mycket med Bettan. Vi hade gjort massa konstiga saker ihop. Va det inte att smygdricka sprit, festa med folk vi inte kännde, slå vad, jämföra kroppar eller hitta på otyg så va det något annat. Men vi hade alltid väldigt kul och vi stod alltid upp för varandra och höll varandra bakom ryggen. Bettan kom inte överens med sin pappa och det var nog bland annat där vi drogs till varandra. En gång i högstadiet skar hon sig i handleden. Det slutade inte blöda och hon fick panik. Dagen efter drog jag ner henne till skolsköterskan eftersom såret var tvunget att läggas om. Skolsköterskan försökte övertyga oss om att hon såg att Bettan hade skurit sig men jag stålsatte mig om att hon trillat på cykeln och skurit sig på glas som låg på marken.
J gillade mina vänner. Vi badade ofta på sommaren, vi åkte till Liseberg och vi gick på bio. Jag umgick dock knappt med hans kompisar. Dom var så pass mycker äldre än mig att J kände sig lite obekväm med att jag skulle bli utanför. Han visste ju att jag kunde ha svårt för vissa situationer och bli osäker och han ville skydda mig från den. Men kanske var det exakt det jag behövde. Även om jag älskade känslan av att få vara liten i hans famn, få ha honom tätt intill mig och höra hur han viskade att han älskade mig, känna hans små försiktiga pussar på min panna när han trodde jag sov och höra att han alltid skulle stå vid min sida, så saknade jag den riktiga kemin med hans vänner.
Skolan tickade på. Jag började tvåan och tiden till psykologen infann sig. Jag visste att jag skulle behöva ge det en chans. Men jag hade ingen lust. Nu hade alla år av samtal baserade på att det var henne det var fel på och hon som behövde ändras, gått över till mig. Nu va det jag som behövde hjälp. Jag som behövde prata och analyseras. Men förstod dom inte att det i grund och botten inte låg hos mig?
Jag hade som alltid ont i magen. Stegen ekade i den vita korridoren och jag kände hur jag vred händerna i mina jeansfickor. Jag ville vända och gå tillbaka in i klassrummet. Jag ville skrika att "Förstår ni inte att det inte är J A G som behöver en psykolog?!". Mitt minne dras till den där natten när jag var liten och låg och grät hysteriskt i min säng. Pappa kom upp och frågade vad som hänt och jag svarade "Jag vill inte att du åker pappa, jag är rädd för henne". Det var ett stort erkännande för någon så liten. Jag sa det, jag sa att jag var rädd för henne. Jag väntade på frågan "varför jag var rädd" jag laddade för att dra upp allt hon ljugit om, allt hon sagt och gjort som hon sedan förnekade, men allt jag fick var "Em, du kanske borde gå till en psykolog". Då var jag nio. Nu var jag 17, och fortfarande så var allt på grund av henne.
Jag blev invisad i ett rum och ner i en stol och en äldre man satte sig i framför mig. Han rättade till glasögonen, tog fram ett block och en penna och frågade "Nå, varför är du här". Jag kände hur jag bara ville gråta. Sen jag var 7 år har allt hållt på. Sen jag var 11 har jag blivit slussad mellan sjuksköterskor, kurratorer, läkare och folk som ska förstå, veta och bry sig. Sen jag var liten har folk tänkt hopp och kontentan har blivit förtvivlan. Löften som lovas, löften som bryts. Jag har fått släppa på mina spärrar och berättat saker jag sedan ångrat eftersom dom var så utelämnande. Jag har pratat. Pratat pratat pratat. Det är det enda jag gjort sen jag var 11. Jag har fått redogöra, berätta, förklara och visa. Jag var så trött på det. Jag var trött på alla upprepningar, trött på alla blickar, alla "aha.." och framför allt, trött på alla som trodde att jag behövde "prata av mig så blir nog allt bättre ska du se".
Trotts att jag inte orkade. Inte hade någon som hellst lust, förbannade bristen på kommunikation och journaler folket emellan och så otroligt trött på att känna mig annorlunda, så började jag åter igen från början. Jag började med att hon kallade mig lögnare. Gick över i alla hot, alla slagord, alla slag, blåmärken, blickar, förtal, lögner, den psykiska misshandeln, ätstörning, skära sig i armarna (som jag tack och lov slutade med nästan direkt), många fall, många tårar, mycket ensamhet, känslorna att alltid vara anorlunda, känslorna att aldrig passa in. Saknaden efter en närvarande pappa. Sveken från allmänheten, känslan av att aldrig vela vara till besvär, men alltid känns sig som det, känslan av att inte ha något hem och känslan av att vad du än gör eller hur högt du än skriker, så är det ingen som hör dig.
Och nu?
J blev chockad. Han visste inte vad han skulle säga, göra eller ta sig till. tiden frös. Det enda som rörde sig var snöflingorna som som sakta singlade sig ner över våra huvuden. Sen kom det. Paniken. Han kunde inte sansa sig, förstå vad som hänt, hur det kunde hända eller se klart på något alls.
Jag ville. Jag älskade honom och jag älskade redan det jag hade i magen. Tro det eller ej men på bara några dagar ville jag inte vara utan det. Jag tog på magen, lyssnade på musik "the fray-how to save a life" med magen och jag visste att även om det knappt är något, så skulle det komma att betyda allt för mig. Något som bara är mitt (vårat). Någon hon aldrig skulle komma åt. Jag skulle skydda honom (jag var säkert på att det var en kille) med hela mitt liv. "Jag vill inte ha barn nu".
Jag grät.
Men det är ju ett barn! Vårt barn! Han kunde inte se på mig. Jag la hans hand på min mage och han drog bort den. På tv visades en bild på ett ultraljud och jag grät igen. Jag ville så gärna. Förstår han inte? Nej, han förstod inte. Han kollade på mig, djupt in i mina ögon och bad mig. Jag såg hur hans ögon tårades och hur paniken dunkade innanför pannbenet. "Em, jag vill inte ha barn nu!".
Det bokades tid för abort.
Jag pratade med magen, jag bad den om förlåtelse och sa att jag alltid skulle älska den. Vi lyssnade på the fray igen och sen åkte vi. Jag kom in på gynmottagningen. Han tittade på mig och jag visste att han redan dömt mig. Jag såg det i hans ögon. Barskt sa han, lägg dig där! Han pekade på gynstolen. Mina ben skakade men jag la mig där. Han gjorde ett ultraljud och jag såg att livmodern var stor men mer syntes inte. Jag viände bort huvudet. Han gav mig en tid för medicinsk abort och redan samma dag fick jag gå till sjukhuset och ta första tabletten. Jag satt på en stol igen. En kall, stel stol och en kvinna gav mig tabletten. Jag visste det. Nu dödar jag honom. J kanske inte ville men det är jag som måste göra det. Jag förde tabletten mot munnen, spillde ut vattnet och allt blev svart. Jag svalde den. Jag ville springa fram och sätta fingraran i halsen, spy och gråta. Jag ville ju aldrig. Snälla snälla säg att jag inte svalde den! Men den var borta.
Två dagar senare körde jag och J in till sjukhuset. Jag mötte en kvinna vid dörren till avdelningen. Hon tittade på mig och sa "du ser inte ut att må så bra?" J svarade "hon spydde precis". Tänk om de ändå va så enkelt att det var där i det låg.
Jag fick ta på mig andra kläder och blev visad till en säng. Fick mer tabletter och sen var det bara att vänta. Timmarna gick. Jag väntade på att det skulle göra ont. Jag visst ju hur ont många sagt att det skulle göra och eftersom jag redan visste att jag gått sönder inuti när jag svalde den där första tabletten så väntade jag. Detta ska göra ont. Detta är fel. Jag ska ha ont.
Tillslut fick jag gå på toa. Då kom allt. Det som för mig skulle blivit mitt barn flöt nu runt i en toalett på sjukhuset, för jag hade dödat det. Jag spolade. Jag ville inte resa mig från golvet. Gör ont. Snälla snälla gör ont! Låt mig vridas i smärta. Snälla. Jag fick aldrig ont. Jag tackade nej till en alvedon och vi åkte hem. J var glad. Jag var förstörd.
Jag ville inte mer. Nu orkade jag inte mer. Jag satt tyst. Inget nådde mig och inget fick mig att reagera. Det var som en del av mig dött. Pappa kramade mig. Länge och hårt. Jag ställde mig i duschen. Golvet och vattnet färgades snabbt rött och hur mycket jag än grät syntes det aldrig i duschen strålar. För grät gjorde jag. Länge och mycket.
Ett tag efter var jag på efterkontroll. Samma man bad mig lägga mig i stolen. Samma undersökning gjordes. Tomt. Livmodern var inte större. Det var inget där. Jag hade tagit bort det. Jag drog på mig kläderna, gick mot skolan igen och mitt på vägen bröt jag ihop. Jag kunde inte gå, jag kunde inte stå. Jag grät. Det var borta. Helt tomt. Snälla snälla nej. Kom tillbaka. Jag ska skydda dig mot allt. Men det är inte så det går till. Jag har sen den dagen aldrig kunnat lyssna på the fray - how to save a life ordentligt igen. Jag kanske aldrig hade en fysisk smärta, men den psykiska förstörde hela mig. J nämnde det aldrig igen.
Pappa
So tell me when you hear my heart stop,
You're the only one who knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility
I wouldn't know
So tell me when my sigh is over
You're the reason why I'm close
Tell me when you hear me falling
Theres a possibility
It wouldn't show
By blood and by mean
I fall when you leave
By blood and by mean
I follow your lead
När hela du når botten och trillar en liten bit till
(detta är ett av de jobbigaste inläggen jag skrivit här)
Jag satt på mitt rum. Jag hade haft en känsla ett tag om att allt inte var bra. Jag hade en aning om vad det kunde vara men mitt uppe i allt som händer visste jag att jag inte tänkte klart. Jag vägrade att låta mig falla pga allt som hände runt mig. För att rensa huvudet lite så bad jag J gå på en promenad med mig. Han var inte alls sugen på det så istället valde jag att gå på min känsla att något inte var som det borde och se om jag hade rätt.
Jag satt på min stol och tänkte igenom allt. Alla svordommar, alla fula ord, ätstörning, sjukdomar, J som åkte, J som kom tillbaka, samtal i skolan som aldrig blev vad som borde .. Jag gick ut från mitt rum och in på toaletten. 3 minuter senare bad jag J om att möta mig vid ica. Snälla bara gör det.
Mitt huvud snurrade. Vad skulle jag säga? hur formulerar man något sådant? Kommer han bli arg på mig? Ska jag visa något? Är det mitt fel? Är allt borta nu? Skulle jag bli själv?
Jag drog på mig mina skor, trotts att det var januari så behövde jag bara jacka och vantar. Jag stängde dörren bakom mig och började gå. Sakta och metodiskt. Precis som att hela kroppen visste att jag gick något jobbigt till mötes. Jag tvingade fram stegen. Jag såg honom vid hörnet. Mina ben darrade, ögonen blänkte och kvällen var precis stilla. Jag gick fram till honom och såg han i ögonen. Sen bröt jag ihop. Jag ville lägga mig rakt ner på marken. Jag orkade inte mer. Det var som att livet spelades upp framför mina ögon och jag kunde inte andas. Jag orkade inte ett slag till, mina ben bär mig inte och lyften går inte att andas. Mitt i allt hör jag J få fram "Em vad är det som har hänt!?" Jag tittade på honom. Samlade all kraft jag kunde och sa det.
Jag är med barn.
När tårna nuddar botten
Kvällen gick och jag spenderade den i tryggheten hos J. Jag ville inte gå hem. Det enda positiva var att pappa skulle vara hemma. Dom dagarna i veckan pappa var det så gjorde hon inget. Då nöjde hon sig med blickar och att säga ord så tyst att pappa inte hörde.
Tiden gick och kvällen kom. Jag visste att jag var tvungen att gå hem så med tunga steg började jag gå gatan fram. Det var som att gå hela vägen i motvind med skor av bly. Väl hemma brännde dörrhandtaget som att de vore av glödande eld men jag öppnade dörren och steg in. Har jag kommit såhär långt så kan jag inte lägga mig nu. Jag hoppades och hoppades på att pappa skulle förstå nu.
Dagen efter var inte pappa hemma. Jag väntade på smällen när jag smög ner för trappan. Den kom inte. Jag såg henne ingenstans. Jag väntade på den när jag om hem från skolan. Den kom inte då heller. Jag väntade på den när dom åt kvällsmat. Den kom inte då heller.
Skolsköterskan kallade mig för ett nytt möte. Både spännd och förväntasfull trippade jag iväg på mina 17 åriga ben och visst var inte rummet riktigt lika litet nu? Visst var stolen jag skruvat mig på så många gånger lite mjukare? Hon rättade till några papper och såg på mig. "Em. Detta gick inte riktigt som jag tänkt. Jag har gjort var jag kan men din pappa förstår inte. Jag har skrivit ner en tid till psykologen på skolan och så får du gå till honom. Det mår du nog bra av."
Det svartnade för ögonen och för ett tag så glömde jag bort hur man andades. Menade hon att jag ställt till hus i hevete för ingentgin? Sårat min pappa, dragit hit henne och ställt alla mot vägger för ingenting? De där med socialen då? De där med att "nu ska vi ordna detta". Vad hände med det? Rummet blev helt plötsligt mindre än någonsin och stolen så obekväm att jag bara ville resa mig. Jag tappade fotfästet. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocket men jag skulle aldrig visa mig svag, så jag tog lappen, gick genom dörren, stängde den bakom mig och lovade mig själv att aldrig gå in där igen.
Jag kände mig så fruktansvärt sviken och dum. Hur kunde jag tro att hon skulle hjälpa mig? Hur kunde jag tro att allt skulle bli bra?! Nu har jag satt mig själv i en ännu värre sits bara för att jag litade på henne. Hur kunde jag vara så dum? Jag gick hem för att invänta smällen från henne. För det enda jag var riktigt säker på just nu, var att den skulle komma.
Nu skulle allt bli som vanligt igen?
Nu hade jag åter någonstans att fly. Åtminstone ibland. Jag ville aldrig tränga mig på och jag visste att dom hemma hos honom inte tyckte om när det blev för mycket spring där. Vi var som nykära men jag kände mig fortfarande inte, även efter över ett år, som att jag var "en i gänget" bland hans kompisar.
Samtalet med pappa och skölsköterskan hade inte förändrat något. Det blev inte annorlunda hemma. Jag hade fortfarande ont i magen. Dörrhandtaget brännde fortfarande i handen och felen på mig hade inte upphört att existera. Jag kände mig matt. Jag hade laddat med så mycket energi för de här samtalet och när jag insåg att det lika gärna kunde kvittat så ville jag bara lägga mig på golver utan att stiga upp igen. Det blev åter en kväll där jag stängde ute världen, satte in mina hörlurar i öronen och satte mig på golvet. Det blev mörkt ute, regnet slog på rutan, hennes barn gick ner och åt. Jag satt kvar. Jag visste att det inte var duktat till mig i alla fall. Jag visste också att jag skulle få skit över att "Jag inte kommit ner och ätit och det går massa mat till spillo!" Jo visst. Inför pappa låter det jätte bra men du vet lika bra som jag att det inte är sant. Hade jag gått ner hade du inte ställt fram någon tallrik till mig och du hade inte lagat mat till mig. Efter alla åren orkade jag inte ens bry mig om den aspekten längre. Att inte få mat var så litet i jämförelse med allt annat.
Avril Lavigne - nobody's home strömmade ut mina hörlurar och in i mina öron. Och även om jag visste att det inte skulle ske, kunde jag inte låta blir att hoppas att ljudet av pappas bil som kör upp på garageinfarten skulle nå mina öron. Pappa kom hem..
Jag fick en ny tid till skolsköterskan och hon undrade hur det hade gått. När jag sa att det inte blivit någon skillnad ville hon prata med både pappa och henne samtidigt. Jag kunde inte andas. Föråt hon inte hur mycket skit jag kommer få av detta sen? Jag såg framför mig hur hon faktiskt agerade ut sitt dödshot om att skära halsen av mig när jag sov. Bilden hade aldrig riktigt lämnat min honhinna. Jag insåg att jag lika gärna kunde löpa linan ut och hon var fast bestämmd om att detta skulle lösas nu. Efter 8 år skulle allt få ett slut. Orden "Om det inte löser sig är jag skylldig att ta kontakt med socialen" ekade i mitt huvudet och hoppet jag kännt första gången jag samtalat med skolsköterskan gjorde sig påminnt igen. Jag valde att våga även denna gången och en tid med pappa och henne bokades in. Detta gången. Denna gången gäller det.
Samtal med pappa
Mitt på skolans parkering så stod J en dag. Han bara sod där. Lutad mot en bil. Två månader för tidigt. Jag kunde inte röra mig. Va det han? Va det verkligen min fina fina J som stod där? Jag sprang farm och kastade mig runt hans hals. Äntligen! "Jag ska aldrig lämna dig igen". Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag vile skratta, gråta, bryta ihop eller skrika. Hellst allt på samma gång. Men jag stod bara där stumm. Han var tillbaka hos mig.
Mötserna hos skolsköterskan gick inte så bra. Jag började inse att hon nog inte förstod vidden av allt som hänt. "Pratar ni inte alls?" "Jag pratar aldrig med henne" "Hälsar hon inte ens?" "Jag pratar inte med henne" "Frågar hon inte hur dagen varit?" "Jag PRATAR inte med henne!" Jag kände hopplöshet. FÖRSTÅR du inte att det ENDA hon gör är att trycker ner mig? Förstår du inte hur illa detta faktiskt ÄR? Det är ingen "dålig relation" mellan pappas nya tjej ochhans ena barn. Detta är inget som går att reda ut. Jag hatade henne och aningen skulle hon försvinna, eller jag.
Tillslut kom gången då vi skulle prata med pappa. Vi gick genom en mörk skola, klockan var runt sex och alla hade gått hem. Vi sa inte så mycket och det han sa var mest skämtsamt. vi kom in i rummet. Satte oss på varsin stol. Dessa stolar jag så många gånger suttit på innan. Jag kände plusen rusa. Jag kan inte. Jag kan inte sitta här och säga hur otroligt fel jag tycker han gjort. Han kommer bli ledsen och ingen får göra honom ledsen.
Vi började prata. Skolsköterskan tryckte ganska mycker på att något måste ske, att jag inte mår bra och att tänk på att om det inte löser sig är jag skylldig att kontakta socialen. Det kom som ett hugg samtidigt som en befrielse. DOM måste ju göra något. Dom är ju utbildade för att se om någon mår dåligt. Det är klart att dom skulle hjälpa mig.
Samtalet fortsatte och jag kände hur jag gled längre och längre ner i stolen. Jag började få svårare och svårare att försvara mig och flera gånger fick jag svälja bort gråten. Jag ångrade mig att jag ställt igång denna cirkus och hur mycket och hårt jag än önskade att jag befan mig var som hellst förutom där så var det precis där jag satt. Jag kunde inte titta på pappa. Rummet fylldes med ord som inte var mina, men som handlade om mig. Det mörknade ute och hade det inte varit för den där gnistan med hopp jag kännt över att nu skulle folk ta tag i det här, så hade jag rusat ut genom dörren.
Jag kunde inte se på pappa på hela mötet. Jag kände mig som en förädare, en svikare och de där dåliga barnet hon alltid sagt att jag var. Jag kände mig tom och full på samma gång. Jag ville hypeventilera, kallsvettas och sluta ögonen. Jag ville aldrig komma tillbaka. Men jag visste att jag var tvungen, för jag ville för en gångs skull att du skulle förstå.
Ännu en skolsköterskas lovord
Månaderna knatade på. Min kropp gjorde det inte. Avsaknaden på J och allt som det innebar tog mycket hårdare än jag trodde. Jag hade blivit iskall mot henne hemma och det skapade ännu mer ilska än förr. Att jag nu hade någon som uttalade orden "jag älskar dig" till mig var ännu värre. Nu kanske jag inte skulle förstå vilket avskyvärt barn jag faktiskt var.
Jag gick i ettan på gymnasiet och skölsköterskan hade kallat in mig till sitt rum. Ett nytt rum, en ny stol, men av samma anledning. Hon hade läset mina journaler. Hon hade läst om blåmärken, mycket skrik och många bråk som jag hade pratat om när jag gick på högstadiet, innan jag valde att sluta gå dit eftersom jag kände mig sviken efter att hon pratat med pappa och jag insåg att det gjorde mig mer skada att berätta än nytta.
Nu satt jag åter där på stolen och hon ville ha en redogörelse hur det var. Hon hade snälla ögon och en varm röst. Något fick mig att ändå lita på henne. Men efter jag haft endel dåliga upplevelser förr av skolsköterskor höll jag mig på min kant. Jag erkännde att det inte blivit bättre och att det gjorde så fruktansvärt ont. Inte om jag fick ett slag, inte om jag blev riven, utan att den personen jag älskar mest i hela världen, står upp för till 100 % och som jag skulle kunna dö för, tar henne i handen och säger att han älskar henne.
Trotts lite motstretande så bokar vi en ny tid och med orden "vi ska nog kunna se vad vi kan göra åt detta" så kände jag åter igen ett hopp väckas. De där som släkts så många gånger sen jag var liten. Skulle det bli bättre nu? Skulle allt bli bra? Skulle jag äntligen få lite valuta för allt jag kämpat för?
Jag kom tillbaka utsatt tid och vi fortsatte prata. Vi pratade om ätstörninen, skära sig i armarna, bråken, vad jag känner och hur jag mår. Jag kunde inte hjälpa att nästan må lite dåligt över hur hennes ögon blev sorgsna. Det slutade med att jag sa "Aningen flyttar hon. Eller så flyttar jag. Det finns inget annat". Där och då gick jag med på ett förslag jag aldrig skulle gått med på om jag inte haft sådan otroligt ångest över att ens täka tanken "hem". Vi skulle ha ett möta. Pappa och jag och skolsköterskan. Vi skulle prata och försöka få pappa att förstå. Inom en snar framtid skulle vi alla tre sitta inom dom här fyra väggarna och visst var det min tur nu? Visst skulle pappa förstå nu? Visst skulle han ta min hand, säga "förlåt för all smärta jag orsakat dig genom att inte vågat titta". Nu, äntligen, var det väl min tur?
Skolsköterskan stannade mig hastigt i dörren och sa "Förresten Em, har du fortfarande ont i magen?" "Ja, varje dag".
Nu funkar det!
Nu fungerar kommentarerna.
När hjärtat går ut genom dörren
Jag bestämde mig för att bli självständig. Från den sekunden jag vände mig om efter att sagt hejdå till J insåg jag att det är livsfarligt att vara så beroende av en annan människa att du mister tron på att du klarar dig själv. Jag valde att låta han höra av sig. Två dagar gick och sen gick jag ett sms. Mitt hjärta hoppade till när jag såg hans namn pryda displayen och en idag vet jag exakt vart jag befann mig. I en stol på en ganska känd radiokanal på ett studiebesök.
En vecka gick och vi hördes mest genom skype och sms. Telefonsamtal var för dyrt och jag försökte glädja mig åt allt som han verkade se och uppleva, och som gjorde han glad. Men det var svårt. Jag ville bara skrika, gråta, be honom komma hem och fråga hur han kunde lämna mig här. Men jag gjorde det inte.
Jag gick runt i en dimma. Olivia försökte med alla medel vara hos mig så mycket det gick. Vi gick promenader där jag och J brukade gå. Vi gick vägen jag först träffade honom på. Vi gick ut på gymnasiefester och vi var ute och dansade. Hon fanns där så fort jag behövde henne, men det hjälpte inte. Min kropp strejkade. Jag fick utslag som tecken på depression, jag försökte lite dolt få J att skuld över det men mitt samvete höll inte för det. Skolan gick fortfarande bra men mina matvarnor började ta stryk. Min kropp saknade närheten, saknade ömheten och saknade tryggheten. Jag hade bestämmt mig för att klara mig själv och tackla alla hennes påhopp själv. Jag blev tårarna vändes till hat. Istället för att bli ledsen blev jag arg. Istället för att vika mig, stod jag kvar. Istället för att backa, skrek jag tillbaka. Detta skapade kaos. Jag såg ut att vara iskall. Men jag var egentligen rädd, osäker och otroligt ensam. Trosst allt folk runt mig kände jag mig ensam.
Jag kunde inte få hem J på något sätt. Det gick inte hur mycket jag än ville eller önskade. Han var på andra sidan jordklotet och jag fick acceptera det. Vilket jag gjorde också. Jag bad honom aldrig komma hem, men jag önskade det så jag höll på att gå sönder.
En dag fick jag ett sms där det stod "Vi ska se om det finns flygbiljetter hem lite tidigare". Kännsla? Total lycka. Lite mycket total sorg blev det när han en vecka senare skrev "Det finns inga biljetter hem". Det var april och han skulle komma hem i Juli. Även det sms:et vet jag precis vart jag var. Jag satt i en stol utanför musikskolan och skulle ha lektion.
Just då insåg jag att jag inte blivit ett dugg mer självständig från honom i huvudet. Det var inte lika jobbigt att vara ifrån honom nu, men jag behövde honom precis lika mycket som innan.
Ang kommentarerna
Tack för alla mail jag får. Jag svarar på alla och glöm inte att det inte finns någon ni inte kan skriva om. Om ni så bara vill prata av er, så lyssnar jag alltid. [email protected]
Jag har skickat iväg ett mail om kommentarerna och jag hoppas på att få svar snart och att de skall fungera snart.
Ha en fin dag allihopa där ute ♥
När tiden står stilla
Hösten kom och gick och en dag sa J "Jag och G funderar på att åka ut och backpacka i Asien i ett halvår". Pang sa det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag stirrade på honom. Försökte komma på hur man andades, för att sedan pressa fram ett "Okej." Ett halvår. Min enda fasta punkt och trygghet. Hade det inte varit för att han var det jag höll fast i i stormen i mitt liv, att han var det som jag kunde fly till och han var den enda som kunde få mig att förstå att hon inte hade rätt i all skit hon kastade på mig, så kanske ett halvår hade varit något man kunde se på som en jobbig, men inte omöjlig, tid. Nu var det inte så.
Sagt och gjort. Killarna började planera och J började jobba över för att spara in pengar. Våran tid tillsammans blev allt mindre och så fort någon yttrade Asien kunde jag bli antingen rosenrasande eller bryta ihop. Jag ville sätta mig ner och stoppa tiden. Jag ville frysa stunden när jag låg i hans säng i hans armar så att stunden då han säger hej då aldrig kommer. Jag behövde honom här. Jag ville ha honom här. Han skulle inte sitta på andra sidan jordklotet i sex månader med en drink i handen medans jag kämpade för att överleva här hemma, och jag hatade mig själv lite extra för att jag inte unnade han lyckan att åka.
Månaderna gick. Vi försökte träffas så mycket J orkade med all övertid på jobbet och ju mer han såg fram emot resan, ju ledsnare blev jag. Förstod han inte att han skulle lämna mig kvar? Förstod han inte att jag, trotts att jag hade Emma och Olivia, skulle bli lämnar själv att tackla henne. Jag var ju van vid att ha någon att krypa upp till nu. Min fina fina pojkvän med det där blonda ruffsiga håret han alltid fixade på morgonen, de där blåa ögonen och de perfekta dragen i ansiktet. Jag skulle inte få känna hans närhet på sex månader och för mig var det otänkbart.
Dagen innan han åkte tog han av sitt halsband. Det han haft på sig en evighet, och satte det runt min hals. "Du får ha detta så att du kan ge det till mig när jag komer tillbaka. För jag KOMMER komma tillbaka till dig Ems."
Jag kramade honom hårt den kvällen. Hårt och länge. När vi tillslut släppte taget så kände jag hur han tog med sig en liten bit av mig. "Ta hand om dig nu". Jag drog ett djupt andetag. "Jag ska göra mitt bästa". Jag vände om och gick. Jag kände hur en lättnad sköljde över mig. Nu har äntligen stunden kommit som jag väntat på så länge. Nu är han borta. Nu är det bara att vänta. För allt kommer bli bra. Han kommer snart hem. Eller?
Kommentera
Det går visst inte kommentera. Jag ska försöka fixa det. Är det något ni vill säga kan nu nå mig på min mejl. [email protected]
Att våga känna något
Allt var så nytt för mig. Att känna något för någon på detta sättet var märkligt men att någon kände något mer än hat för mig var det absolut konstigaste och nyaste. Helt orört. Helt nytt. Helt fantastiskt ovant.
Jag hade någon som brydde sig om mig på heltid och som faktiskt undrade hur jag mådde. Någon som ville vara med just mig och någon som gjorde mig glad. Och som jag gjorde glad.
Han gav mig trygghet. Någorlunda stabilitet och han gav mig bekräftelse på att jag faktiskt är en okej människa. Jag duger och jag är precis den han vill ha.
Han såg till att jag fick mat i mig, vi sågs på dagarna efter han slutat jobbet, vi sov över på helgerna och hans mamma tyckte jag var så liten och söt (jag var 5 år yngre än han).
Trotts att J kommit in i mitt liv och trotts att jag nu hade någonstans att få bekräftelse så försvann inte allt hemma och inte heller den ensamhet som så mång år bott i mig. Min mage gjorde fortfarande ont och även nu vid 16 års ålder hade jag svårt att gå hem. Jag ville springa tillbaka varje gång jag gick hem från J. Aldrig lämna hans tygga famn och aldrig behöva gå tillbaka hem. "Jag skulle vilja ha en liten lucka på dig som jag kunde krypa in i och stanna där". Jag vet inte hur många gånger jag hann säga den meningen under alla år.
Jag åt bättre även om mina matvarnor inte var bra, jag hade någonstans att fly, även om det bara var för några timmar, jag hade någon som sa emot det jag fick öst över mig hemma och jag hade någon som plåstrade om mina sår. Nu borde väl allt börja bli bra? Nu skulle väl allt börja bli bättre? Jo, man kunde ju hoppats på det.
Strax tillbaka
En räddare i natten
Jag hade gått ner från vågen och fått mig en tankeställare. Jag vägde 47 kilo till mina 171 cm och jag var inte nöjd. Det var inget kvar av mig och jag kännde mig tjock.
En kväll var jag och en tjejkompis på en förening. Efter ett tag valde vi att gå och efter mycket om och men hade jag fått henne till att gå en kvällspromenad innan vi skiljdes åt. Vi gick och pratade och ett gäng på tre killar gick förbi. Den ena klämde ur sig ett "Hej" och vi hejade tillbaka. "Jag tror jag vet vem de där var". Hon hade kännt igen rösten. Det var mörkt och kallt och vi hade inte lyckats se ansiktena.
Vi stannade till och valde som de 15 åringarna vi trotts allt var, att följa efter dom på avstånd. Efter ett tag hamnade vi på en bro. Killarna hade gått över och följt en stig som gjorde att dom stod på sidan av bron 20 meter bort. Jag ställde mig på räcket och gjorde en titanic. Jag sträckte ut armarna och lät vunden blåsa tag i mitt hår. Då såg dom mig.
"Ska ni med på efterfest?"
Jag kollade på min vän och som den spontana människan jag var så tystades jag ner. Killarna försvann och jag tittade lite på min vän. Efter lite överläggning vänner emellan så sa hon "jag vet vart han bor". Vi gick dit och stannade under hans fönster. Vi hörde musik spelas och jag tog upp lite sten som jag kanstade på rutan. Efter några minuter stack en kille ut huvudet och jag ropade "har du efterfest eller?". Huvudet försvann och lyset tändes i trapphuset. Dörren öppnades och mörkret fick våra ovana ögon att kisa. Vi följde honom upp och jag insåg att jag inte har en aning om hur någon ser ut. Jag hade inte kollat och mörkret hade fått ögonen ovana vid ljuset.
Vi satte oss på varsin stol. Det var jag, min vän och tre killar. Jag började bli rastlös borta i min del av rummet och när en kille gick ur rummet slog jag mig ner på hans plats i sängen. Vi hade fått varsin drink som smakade aceton och det var nog den som börjat värka.
Killen kom tillbaka, tittade på mig och klämde sig ner bredvid mig trotts bristen på plast. På tvn gick musikvideos och den ena killen hade somnat sittandes. Min vän hade börjat prata med en kille och plötsligt såg jag på killen jämte mig. Ljuset från den dova lampan visade hans ansikte och visa hans tydliga perfekta ansiktsdrag, hans blåa pigga ögon, det ruffsiga blonda håret och det där leendet som drog åt höger när han log. Jag hoppade över ett andetag innan jag drog efter andan och 2 sekunder senare kysste han mig.
Tänk om jag vetat då hur många år av glädje och sorg vi började där och då, den kvällen, i det rummet, med roxette spelandes i bakgrunden, av den kyssen.
Ny design
När allt inte längre går att dölja
Var det våren när jag var 15. Jag hade tagit kontroll helt över min mat och mitt huvud sa till mig att jag inte fick äta. Frukt var okej. Men inget mer. Folk började påpeka vad liten jag blivit och grattade mig till en bra bantning. Fast nu fick jag inte bli mindre. Pappas vän påpekade att jag blivit liten och han sa "Ja men dom växer ju så mycket i den åldern". Mina ögon sotades och mitt raka hår gick nästan 15 cm nedanför axlarna. Ingen såg mig. Ingen hörde mig.
Jag som vägrat gå till skolsköterskan fick nu gå dit på årskontroll. Jag gick motstridigt dit, satte mig på stolen jag suttit på så många gånger förr och svarade på alla frågor. Sen kom det oväntade. "Em, jag vill att du ställer dig på vågen också". Svetten trängde fram. Jag ville inte. Skolsköterskan gav inte med sig utan tvingade upp mig. 57,7 kilo med kläder på. Hon tittade länge på siffrorna, sedan på mig och sedan på vågen igen och sen sa hon "äter du som du ska?" "Ja det gör jag" "Då vill jag att du kommer hit och väger dig om två veckor igen och då ska vågen inte visa mindre, du har gått ner väldigt mycket sen sist" 10 kilo hade jag svultit bort. Jag var stolt. Men insåg att jag fortfarande var tjock, trotts att jag växt ur alla mina kläder och nu fick ha mindre byxor för varje gång jag och pappa handlade kläder. "Nu får du sluta, nu får du inte bli mindre" de va de han sa. Han trodde jag skötte maten och på de viset gick ner. Riktigt så var det inte. Jag fortsatte att svälta mig själv. Min hjärna hade helt kopplat ur och åt jag något såg jag hur jag själv växte. Jag fick ångest. Jag gick promenader. Jag svalt mig själv. Efter 1.5 vecka till insåg jag att jag skulle gå till skolsköterskan snart igen och började fundera ut en plan. Då slog det mig. Mormor hade tyngder man hänger på duken så att den inte ska blåsa bort. Dom går att ha i fickorna.
Väl hos skolsköterskan hoppades jag på att vågen skulle visa samma. Jag ställde mig på vågen och vågen visade 57,3. Skolsköterskan var inte nöjd. "Jag skriver en remiss till en doktor, så får hon kolla på dig". Jaha. Tiden kom och jag och pappa åkte dit. Hon tog in oss båda två och sen började utfrågningen. Jag löjög så tungan svartnade. Trodde hon allvarligt att jag skulle erkänna när pappa satt bredvid? Trodde hon att jag skulle öppna mig för henne efter alla svek jag fått tidigare från vuxna? Ingen har gjort något innan, så varför skulle hon? Hon kollade på mig länge, sen skrev hon ut två mediciner. En skulle bygga upp tarmfloran och en skulle få magen att arbeta igen. Hon sa "Denna innehåller mest socker" hon såg hur jag spärrade upp ögonen och sa "Men det är ingen fara, det är inget socker du går upp i vikt på". Jag tror hon förstod hela tiden.
Månaden tog slut, jag tog mina mediciner men något började kännas fel. Min hals började göra ont. Jag blev mer orkeslös än vanligt och på en skolresa fick jag feber. Väl hemma igen togs tempen och den visade 40 grader. Halsen svullnade snart igen och jag fick så ont att jag nästan grät. Då insgå pappa att det gör ont. Jag har aldrig varit ett barn som gråter. Jag fick en tid till vårdcentralen och de togs prover. "dold halsfluss" blev svaret. "Inga tabletter hjälper mot det, kroppen måste fixa det själv" jag kännde hur det bränne bakom ögonen och lyckades tjata mig till bedövningsmedel man skulle gurgla sig i varannan timme. Jag gick hem igen och började min gurgel kur. Dagarna gick och jag blev sämre. Jag åt inget alls och febern höll i sig. Halsen värkte och efter 1.5 vecka kunde jag inte ta mig ut till tv:n utan att svimma. Min kropp ville inte. Jag hade misshandlat den i flera månade och nu gav den igen. När jag legat sjuk i två veckor ringde pappa akuten och dom bad oss komma in. Min bror hängde med mig dig och på vägen från bilen och in gick jag i spiraler. Svimmningarna kom tätt och jag kände att benen snart inte skulle bära mig längre. Väl inne fick jag träffa en läkare som gav mig penicelin. Äntligen. Tra dagar gick och jag började komma på benen igen. Jag tvingade min kropp att orka. Jag tvingade den att fortsätta, trotts att jag kört den i borten. Hon pyskiskt och jag fysiskt. När jag kunde ta mig från sängen utan att svimma ställde jag mig på vågen. 47 kilo. Där och då mitt i lyckoruset, insåg jag att detta kunde bli min död.
